Varför söker man alltid efter dom som är spännande men som inte har en aning om vad som är rätt och fel? Okej de var kanske en smula överdrivet men faktum kvarstår. Varför är det inte lika spännande när man vet att de kommer att fungera och att jag inte kommer att behöva fundera särskilt mycket. När de bara får vara? Nä för när de är så så tycker man att något är konstigt och inte känns riktigt bra. Vart finns dom som är spännande och har koll?

Jag är expert på att överanalysera saker och tänka om, vad hade hänt om.... osv.

I och för sig så kan jag inte veta om de verkligen är så eller jag vill nog inte veta för jag tycker verkligen att alla förtjänar en chans tills dom har bevisat motsatsen. Jag hoppas verkligen att jag ska slippa se den den här gången.

Jag tröstar mig med att jag i alla fall inte är den enda, jag vet nämligen en till som är som mig. Jag tycker om henne för att hon är som hon är och skulle inte för en sekund vilja att hon var på något annat sätt. Jag kommer sakna henne och Maria massor massor massor...

Jag är verkligen lycklig för deras skull för jag vet innerst inne att ingen av dom hade mått bra av att tvingas vara kvar här. Ibland önskar jag att saker skulle handla mer om mig och vad jag vill men de gör de inte. Jag vet att de låter själviskt och jävligt egoistiskt. De är väl kanske inte helt sant heller för de är genom det som är jobbigt som man växer som människa inte sant? Jag skulle nästan vilja tro de för just nu är det mycket som känns jobbigt.

En svår och jobbig grej - Lars Winnerbäck