De känns som en omöjlig uppgift att klara anatomi och fysiologi tentan.

De är hur mycket som helst och en bok på engelska underlättar inte direkt men jag ska försöka så gott de går. Känns knäppt att jag redan har ångest över tentan när det är över en månad till vi ska skriva den men det är så himla mycket att lära sig så jag blir snurrig. Jag har suttit i över två timmar men koncentartionen infinner sig inte.

Nu håller jag iof inte på pluggar till tentan utan försöker göra bort allt annat så jag kan fokusera på tentan sen.

Jag funderar på om det ändå inte är värt att beställa en anatomi och fysiologi bok på svenska. Den kostar 800 kr men jag tror att de kan vara min biljett till en godkänd tenta. I så fall är det ju värt det. 

Jag förstår mig inte på vissa människor och nu är jag så irriterad att jag hade kunnat göra något som jag skulle ångra senare. Jag vill inte nämna några namn men hon är fan den mest egotrippade människa jag någonsin har träffat.

Vi får väl försöka lösa det på bästa sätt men egentligen så kan jag bara förlora på det hur vi än vrider och vänder på det hela. Det är faktikst inte jag som har bestämt hur det ska se ut och de vet hon också jag tar det jag får och gör det bästa av situationen. De måste hon också kunna göra.

För min del så finns det ingen anledning att byta och just nu så känns det inte som att jag vill göra någon god gärning.  

Allt som har en början har också ett slut. Ibland kan man fasa för när slutet ska komma och ibland vill man bara att tiden ska gå så fort som möjligt för att de ska ta slut. Det är märkligt!

Nu känns de bra trots allt för ett slut är ju inte bara ett slut utan en början på något nytt! Och vem vet det nya kanske är mycket bättre än de gammla. Jag hoppas det!

Jag har framtidstro och just nu känner jag mig lyckligt lottad.  

Jag uppskattar vekligen när människor är ärliga hur jobbigt eller simpelt de än tycks vara, för när man vet sanningen så kan man också anpassa sig. Det gör de lättare leva.

För mig känns det som en tyngd mindre, när man vet sanningen behöver man inte gå och fundera så mycket utan allting är bara som de är.

Kanske borde jag ha talat om att de var bra och att jag verkligen uppskattar att få veta hur det ligger till men samtidigt var det jävligt fegt gjort. Jag är lite kluven för det var samtidigt både bra och dåligt kan man säga. Huvudsaken är ändå att det var ärligt. Jag tror och hoppas verkligen att det var det i alla fall. Jag måste nog fundera lite på hur jag ska tycka när det gäller bra/dåligt men nu lutar i alla fall starkt mot att det ändå var bra. Jag menar allt behöver ju inte vara perfekt det kan räcka med bra ibland.

Jag läste just en krönika som gjorde mig helt förbluffad. Den handlade om den så kallade "Halvsingeln" och de roliga är att de stämmer så bra. De är precis så de är. De känns som att jag just fick svaren på dom frågorna som jag inte trodde hade något svar. Jag känner mig lättad och på nått sätt befriad.

Tänk vad livet vore enkelt om man kunde bestämma vad man skulle känna. Tänk om jag kunde bestämma vad jag ville känna.

Tänk vad små saker kan göra stor skillnad de är helt otroligt och närmast obegripligt hur det faktiskt fungerar.

Jag önskar att en del personer var mindre fega och klarade av att sköta saker på ett snyggare sätt. Varför är de så få som klarar av att göra det bra? Är de så himla mycket lättare att låta bli?

Jag är lycklig, idag har varit en mysig dag det var längesen jag hängde med mamma vi har inte gjort något speciellt men de var kanske de som var det mysiga. Idag är det dessutom desperate tisdag, den här gången hos Malin. Vi är verkligen nyfikna på vad det är som Dylan inte får veta men de lär väl avslöjas förr eller senare.

Vad nördigt de lät att skriva om ett tv progam. De är väl bara att inse att man inte är coolare än så. 

Att få skriva är som terapi för mig allt känns lite bättre och de är väl just därför som min blogg blir så djup. Av någon konstig anledning så har jag lättare för att skriva om saker som är jobbigt än om det som för mig bara är lycka. 

Bara så att alla vet så händer det faktiskt roliga grejer i mitt liv också som inte alls är särskilt jobbiga utan bara underbara och fantastiska men dom hamnar inte här, dom stannar i mitt hjärta. (Som för övrig bara är en muskel med livsviktiga funktioner, men i alla fall) 

Jag kanske redan har blivit skadad av all anatomi och fysiologi som jag måste kunna. Egentligen är det ganska intressant men de jobbiga är att de är så mycket.  

Fick just reda på att jag klarade hälsa tentan också =)  I alla fall enligt det preliminära beslutet men de brukar väl inte ändras antar jag, antingen är man väl godkänd eller så inte.

Skönt som bara den då krockar det inte med begravningen.

Ibland känns de faktiskt som om hela världen lägger krokben för en som att man inte vet vart man ska ta vägen eller vad man egentligen vill. Som att allt lämnas åt slumpen och man helt enkelt får gilla läget hur de än tycks bli. Som att valen som man faktiskt gjort i livet bara är ödet. Men jag vill samtidigt tro att vi skapar vårt eget öde.

Jag vet vad jag vill egentligen hur mycket jag än försöker förneka det både för mig själv och för andra. Jag vill inte bli deppig och bitter. Jag vill inte vänta och hoppas på att telefonen ska ringa eller pipa till jag vill att den ska göra det i alla fall, jag vill ha det jag vill ha och jag vill ha det nu.

Ibland är de jobbigt och ibland är allt underbart. Känns bara som om priset för det underbara är lite för högt ibland.

Jag vill ha de underbart hela tiden men de existerar inte för om det inte är det ena så är de det andra, eller?

Låter redan som en bitter surkärring men jag försöker bara få fram vad jag vill ha sagt vilket inte är helt enkelt.