Varför går människor och tycker synd om sig själva? Varför kan man inte bara vara nöjd med de man har eller inte har?

Är de helt enkelt så att man är för otacksam för att inse att man faktiskt har det ganska bra. De är som att människor nästan söker efter fel och saker som hade kunnat vara bättre.

Jag tror att någongång måste man nöja sig för de som är helt perfekt finns nog inte eller så är problemet de att man själv inte vet vad som är helt perfekt.  

Som Emelie sa igår - vi är nog ändå ganska lyckligt lottade, vi har ju varandra allihopa och jag måste nog hålla med.

Igår var en bra kväll de blev bara hemmafest ingen utgång men vi hade roligt så mycket tror jag inte att vi har skrattat på länge.

Ibland slår saker bara emot en helt utan förberedelse. Kanske kan de handla om förnekelse, att inte vilja inse det som i stort sätt är oundvikligt.

Man träffar så många människor i sitt liv och några går rakt in i hjärtat och de är dom man ska vara rädd om.

Ibland gör man allt för att få vara ifred och inte känna något bara för att de känns enklast så. Så fort man får känslor kan de bli jobbigt och därför är de många gånger lättare att försöka tränga undan dessa. Men handlar inte det om rädsla egentligen?

Dessutom har jag upptäckt att de inte går att välja, antingen så finns dom där eller så inte. Visst kan man påvärka men de slutar alltid med att dom gör som dom vill i alla fall.