Ibland slår saker bara emot en helt utan förberedelse. Kanske kan de handla om förnekelse, att inte vilja inse det som i stort sätt är oundvikligt.

Man träffar så många människor i sitt liv och några går rakt in i hjärtat och de är dom man ska vara rädd om.

Ibland gör man allt för att få vara ifred och inte känna något bara för att de känns enklast så. Så fort man får känslor kan de bli jobbigt och därför är de många gånger lättare att försöka tränga undan dessa. Men handlar inte det om rädsla egentligen?

Dessutom har jag upptäckt att de inte går att välja, antingen så finns dom där eller så inte. Visst kan man påvärka men de slutar alltid med att dom gör som dom vill i alla fall.

Varför söker man alltid efter dom som är spännande men som inte har en aning om vad som är rätt och fel? Okej de var kanske en smula överdrivet men faktum kvarstår. Varför är det inte lika spännande när man vet att de kommer att fungera och att jag inte kommer att behöva fundera särskilt mycket. När de bara får vara? Nä för när de är så så tycker man att något är konstigt och inte känns riktigt bra. Vart finns dom som är spännande och har koll?

Jag är expert på att överanalysera saker och tänka om, vad hade hänt om.... osv.

I och för sig så kan jag inte veta om de verkligen är så eller jag vill nog inte veta för jag tycker verkligen att alla förtjänar en chans tills dom har bevisat motsatsen. Jag hoppas verkligen att jag ska slippa se den den här gången.

Jag tröstar mig med att jag i alla fall inte är den enda, jag vet nämligen en till som är som mig. Jag tycker om henne för att hon är som hon är och skulle inte för en sekund vilja att hon var på något annat sätt. Jag kommer sakna henne och Maria massor massor massor...

Jag är verkligen lycklig för deras skull för jag vet innerst inne att ingen av dom hade mått bra av att tvingas vara kvar här. Ibland önskar jag att saker skulle handla mer om mig och vad jag vill men de gör de inte. Jag vet att de låter själviskt och jävligt egoistiskt. De är väl kanske inte helt sant heller för de är genom det som är jobbigt som man växer som människa inte sant? Jag skulle nästan vilja tro de för just nu är det mycket som känns jobbigt.

En svår och jobbig grej - Lars Winnerbäck

Ja jag vet inte riktigt vad jag lider av men trött är något som jag är allt för ofta. Kanske kan de bero på att vi är mitt inne i november som inte riktigt är min favoritmånad. Men jag har en annan teori också, kan de vara så att jag saknar någon viktigt ”var pigg” vitamin?

Jag tror faktiskt inte att tröttheten beror på för lite sömn den här gången för jag ha provat att öka på den dosen utan resultat.

Idag är de tänkt att vi ska få reda på tenta resultatet men ännu hade de inte kommit, lite pirrigt är de allt. Känns på något sätt hopplöst om jag måste göra om den för jag är verkligen inte på humör för att plugga mer.

De räcker och blir över som det är nu.

De jag egentligen vill skriva om vill inte komma fram, men kanske en annan gång.

Varför blir de man tror ska vara så underbart och rätt ofta väldigt jobbigt och kompliserat? Kanske är de bara jag som tycker så? Eller är de något generellt som gäller dom allra flesta?

Oftast kan man ju inte göra något åt de heller och då är de bara att göra de bästa av situationen och "gilla läget" som min pappa så ofta brukar säga.

Ibland kan jag önska att livet bara var enkelt. Att allt bara var underbart och fantastiskt och att saker och ting blev som man ville. Kanske eller förmodligen hade de varit tråkigt? Vad vet jag, men de känns som att de inte hade varit helt fel att få ha de lite enklare, i alla fall ibland.

En sak som däremot var underbart och fantastiskt var lasse konserten i torsdag som vi så länge sett fram emot. Trots att han inte spelade min nuvarande favoritlåt

(Dom tomma stegen).

Han har förmågan att på något underligt sätt förgylla och de gjorde han verkligen. TACK!

Kul att han dessutom fick bra recensioner för de var han verkligen värd.